Alma Tadema
Alma Tadema's Oil Paintings
Alma Tadema Museum
8 January 1836 – 25 June 1912. Most renowned painters.

About Us
email

90,680 paintings total now
Toll Free: 1-877-240-4507

  
  

Alma Tadema.org, welcome & enjoy!
Alma Tadema.org
 

Felix Vallotton
Self-Portrait

ID: 45759

Felix Vallotton Self-Portrait
Go Back!



Felix Vallotton Self-Portrait


Go Back!


 

Felix Vallotton

1865-1925was a Swiss painter and printmaker associated with Les Nabis. He was an important figure in the development of the modern woodcut. He was born into a conservative middle class family in Lausanne, and there he attended College Cantonal, graduating with a degree in classical studies in 1882. In that year he moved to Paris to study art under Jules Joseph Lefebvre and Gustave Boulanger at the Academie Julian. He spent many hours in the Louvre, where he greatly admired the works of Holbein, Derer and Ingres; these artists would remain exemplars for Vallotton throughout his life.[1] His earliest paintings, such as the Ingresque Portrait of Monsieur Ursenbach (1885), are firmly rooted in the academic tradition, and his self portrait of 1885 (seen at right) received an honorable mention at the Salon des artistes français in 1886. During the following decade Vallotton painted, wrote art criticism and made a number of prints. In 1891 he executed his first woodcut, a portrait of Paul Verlaine. The many woodcuts he produced during the 1890s were widely disseminated in periodicals and books in Europe as well as in the United States, and were recognized as radically innovative in printmaking. They established Vallotton as a leader in the revival of true woodcut as an artistic medium; in the western world, the relief print, in the form of commercial wood engraving, had long been mainly utilized unimaginatively as a medium for the reproduction of drawn or painted images and, latterly, photographs. Vallotton's starkly reductive woodcut style features large masses of undifferentiated black and areas of unmodulated white. While emphasizing outline and flat patterns, Vallotton generally made no use of the gradations and modeling traditionally produced by hatching. The influences of post-Impressionism, symbolism and the Japanese woodcut are apparent; a large exhibition of ukiyo-e prints had been presented at the École des Beaux-Arts in 1890, and Vallotton, like many artists of his era an enthusiast of Japonism, collected these prints. He depicted street crowds and demonstrations including several scenes of police attacking anarchists bathing women, portrait heads, and other subjects which he treated with a sardonic humor. His graphic art reached its highest development in Intimit's (Intimacies), a series of ten interiors published in 1898 by the Revue Blanche, which deal with tension between men and women. Vallotton's prints have been suggested as a significant influence on the graphic art of Edvard Munch, Aubrey Beardsley, and Ernst Ludwig Kirchner .By 1892 he was affiliated with Les Nabis, a group of young artists that included Pierre Bonnard, Ker-Xavier Roussel, Maurice Denis, and Edouard Vuillard, with whom Vallotton was to form a lifelong friendship. During the 1890s, when Vallotton was closely allied with the avant-garde, his paintings reflected the style of his woodcuts, with flat areas of color, hard edges, and simplification of detail.  Related Paintings of Felix Vallotton :. | Portrait decoratif of Fyodor Dostoevsky | Andromeda | La Malade | Poker | Still life with Meat and eggs |
Related Artists:
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Louise Rayner
Victorian Women Artists,English 1832 - 1924. He was a British watercolor artist. Her parents, Samuel Rayner and Anne Rayner (nee Manser) were both noted artists, the former Samuel having been accepted for exhibition at the Royal Academy when he was 15. Four of Louise's sisters - Ann ("Nancy"), Margaret, Rose and Frances - and her brother Richard were also artists. The family lived in Matlock Bath and Derby before moving to London in 1842. Louise studied painting from 15, with the guidance of her father and later with artist friends such as George Cattermole, Edmund Niemann, David Roberts and Frank Stone. Her first exhibited work was entitled The Interior of Haddon Chapel, shown at the Royal Academy in 1852, the first of a series of oils. From 1860, however, her medium was watercolour, which she exhibited for over 50 years via organisations including the Society of Lady Artists, Royal Academy, Royal Watercolour Society and the Royal Society of British Artists. She lived in Chester but travelled extensively, painting British scenes, during the summers in 1870s and 1880s. Her paintings are very detailed and highly picturesque populated street scenes capturing the "olde worlde" character of British towns and cities. Her paintings are very popular today as prints and on jigsaw puzzles. Around 1910 she moved with her sister to Tunbridge Wells, and later to St Leonards, where she died in 1924.
Giovanni Battista Tiepolo
Italian Rococo Era Painter, 1696-1770 Giovanni Battista Tiepolo was born in Venice on March 5, 1696. His father, who was part owner of a ship, died when Tiepolo was scarcely a year old, but the family was left in comfortable circumstances. As a youth, he was apprenticed to Gregorio Lazzarini, a mediocre but fashionable painter known for his elaborately theatrical, rather grandiose compositions. Tiepolo soon evolved a more spirited style of his own. By the time he was 20, he had exhibited his work independently, and won plaudits, at an exhibition held at the church of S. Rocco. The next year he became a member of the Fraglia, or painters guild. In 1719 he married Cecilia Guardi, whose brother Francesco was to become famous as a painter of the Venetian scene. They had nine children, among them Giovanni Domenico and Lorenzo Baldassare, who were also painters. In the 1720s Tiepolo carried out many large-scale commissions on the northern Italian mainland. Of these the most important is the cycle of Old Testament scenes done for the patriarch of Aquileia, Daniele Dolfin, in the new Archbishop Palace at Udine. Here Tiepolo abandoned the dark hues that had characterized his early style and turned instead to the bright, sparkling colors that were to make him famous.






Alma Tadema
All the Alma Tadema's Oil Paintings




Supported by oil paintings and picture frames 



Copyright Reserved